Tänderna är ett betydelsefullt organ i kroppen. Att tänderna är en del av kroppen är det ingen som kan förneka, men ändå har tandvården en särställning utanför den allmänna hälso- och sjukvården. Det har betytt stora skillnader i kostnaden för vård av tänderna i förhållande till den övriga kroppen.
Bra tänder är viktigt både för hälsan och för det allmänna välbefinnandet. Det betyder mycket för självförtroendet och det sociala samspelet, och tandhälsan har stor betydelse för många sjukdomar som t.ex. hjärtsjukdomar. Dålig tandstatus kan påverka en människas hela livssituation.

Tandhälsan i Sverige har över lag förbättrats men det finns fortfarande skillnader mellan olika grupper av människor. Det slår också igenom bland barn och unga och dom har ändå en fri tandvård. För mig är det ytterligare ett bevis på betydelsen av att fortsätta att arbeta för att minska de sociala klyftorna. Det är så vi kan få en generellt bättre folkhälsa.

Långvariga sjukdomars och olika funktionshinders inverkan på tänder och omgivande vävnader har varit styvmoderligt behandlade i den medicinska utbildningen och i den vård som bedrivs. Det finns också skillnader i ett genusperspektiv när det gäller sjukdomar som främst drabbar kvinnor t.ex. reumatiska sjukdomar och anorexi/bulimi, där tandvårdsförsäkringen i dag inte ger det stöd som erfordras.

Undersökningar har visat att patienter med tandvårdsbehov som beror på långvarig sjukdom eller funktionshinder, har fått försämrade villkor efter tandvårdsreformen 1999, och det kan inte fortgå. En redan utsatt grupp har fått ytterligare försämringar!

Många äldre och funktionshindrade känner inte till vad de har för rättigheter att få tandvård, och kraftfulla informationsinsatser måste vidtas så att personal, äldre och funktionshindrade får kännedom om det särskilda stöd till nödvändig tandvård som de är berättigade till.

Utredningar och uppföljningar av kostnadsökningarna inom tandvården har visat att kostnaderna ökat kraftigt efter att prissättningen avreglerades 1999. De första åren skyllde tandläkarna på eftersläpande fördyringar som man inte kunnat åtgärda p.g.a. av att staten hade bestämt priserna. Men det håller ju inte som skäl för kostnadsökningar år efter år.

För mig är det uppenbart att marknaden inte ensam klarar prissättningen utan risk för stora sociala klyftor. Det var sannerligen naivt att tro att patienten skulle ta in kostnadsförslag hos olika tandläkare innan man bestämde sig för sin behandling. Val av vårdgivare, inte minst inom tandvården, bygger mycket på trygghet och kontinuitet. Det är något jag med säkerhet vet efter att i många år försökt att bli av med min egen tandvårdrädsla. Konkurrensen som skulle pressa priserna fungerar inte, marknaden har inte lyckats få stopp på prisökningarna. Slutsatsen måste bli, att vård inte lämpar sig för konkurrensutsättning!

2002 beslutades om ett första steg till ett högkostnadsskydd inom tandvården. Högkostnadsskyddet är riktat till dem som fyllt 65 år. Det innebär fram för allt ett skydd mot höga kostnader för proteser, och är naturligtvis en förstärkning av tandvården.

Men det är bara ett första steg till ett högkostnadsskydd för alla, för det är viktigt att det nu sker en fortsättning. Ett högkostnadsskydd för alla är nödvändigt för att även utsatta grupper ska ha råd att gå till tandläkaren.

Tandvårdsförsäkringen måste förstärkas. När nästan en miljon människor avstår från sin tandvård för att de inte har råd, då har vi inte en tandvårdsförsäkring värd namnet.

Klasskillnaderna ska inte synas i munnen!

Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet

Uppdaterades: 27 jan 2005