Varför Gudrun?
Det har varit en bekymmersam höst för Vänsterpartiet men efter partisamlingen den 4:e december kändes det ändå som vi var på rätt väg. Medias bild av ett splittrat parti kändes långt ifrån den debatt som framfördes i talarstolen. Men tre dagar senare, fortfarande uppfylld av de positiva stämningarna under partisamlingen, snabbinkallas jag till ett Partistyrelsemöte: Gudrun Schyman aviserar att hon lämnar Vänsterpartiet!
Varför Gudrun, varför återgäldar du det förtroende som partiet visat dig under din tid som partiledare på det här sättet? Att lågmält gå ut bakvägen är förstås ingen sorti som passar den som måste synas för att försäkra sig om att hon finns. De som känner Gudrun Schyman mer än jag, säger att Gudrun fortfarande tycker att ”Vänsterpartiet är det bästa alternativet för väljare i Sverige men att hon själv inte vill vara bunden till ett parti”. I varje fall inte till ett parti som hon inte leder själv.
Många kvinnliga partikamrater är precis som jag ständigt upptagna av politiska möten eller möten i föreningslivet, konferenser, träffar med medborgarna, tar hand om barnen, en gammal mamma eller pustar ut efter vinterkräksjukan. Vi vet att det ibland känns som att brottas i gyttja när man är politiskt aktiv. Mönster av manliga maktstrukturer, som man tycker är hur tydliga som helst, verkar inte ses alls. Varken av våra egna manliga partimedlemmar eller av andra partiers män. Ska jag vara riktigt ärlig, så är det ju inte alltid som alla kvinnor ser det heller.
Kvinnor sliter för att med verkliga fakta påvisa kvinnors underordning i samhället och man lägger fram förslag till lösningar på problemen. Men vad har det hjälpt? Allt för ofta finns det frågor som anses viktigare än jämställdheten mellan könen. En aldrig så ambitiös jämställdhetslag förmår inte att komma till rätta med de löneskillnader som uppstår därför att män inte tar sin del av omsorgsansvaret. Det räcker inte med en jämn könsrepresentation i beslutande organ så länge kvinnors åsikter värderas lägre än männens. En del av den förändring som måste till handlar om att bekämpa dolda strukturer, föra upp dem i ljuset, avslöja dem och sedan utmana dem. En feministisk politik utmanar gränserna för politik. Jämställdhet handlar om att på allvar utmana mäns makt och privilegier.
Jag tycker verkligen att det är tråkigt att Gudrun lämnar Vänsterpartiet. Jag glömmer aldrig min första partikongress som ombud 1993. Det var på den kongressen som vi valde Gudrun Schyman till partiledare. Hon hade utmanat Lars Werner och vunnit! Det var ett stort ögonblick för mig som vänsterpartist och ett historiskt ögonblick för partiet. Den politiska framtiden kändes oerhört spännande med en kvinna som partiledare, och vilken partiledare sedan!
Det var många politiska ”expertkommentatorer” som några år tidigare hävdat att Gudrun skulle bli ”politiskt dödförklarad” för att hon utmanade Lars Werner, men så blev det inte. Gudrun Schyman blev Sveriges första, kongressvalda, kvinnliga partiledare!
Med ett kvinnligt ledarskap så förde hon partiet framåt och vi var många kvinnor som växte och tog plats och bevisade att kvinnor kan! Visst, Gudrun Schyman har chockat folk både i och utanför partiet många gånger sedan dess. Men eftersom hon är frimodig och rakt på sak och ”pratar så folk begriper vad hon menar”, som min mamma säger, så har det vanligtvis löst sig. Ja, fram till deklarationsproblemen i alla fall…
Gudrun Schyman har varit viktig då hon har inspirerat mängder av kvinnor, i och utanför det egna partiet. Men nu känner jag en stor besvikelse över att Gudrun lämnar partiet på det här sättet. Många kvinnor i partiet känner sig nog svikna, inte minst då motivet är att hon lämnar partiet just för att driva kvinnofrågor i Riksdagen. Vänsterpartiets uppfattningar i kvinnopolitiska frågor finns kvar, men inte Gudrun Schyman.
Vi som trodde att politiken var viktigare än individen, även för dig Gudrun Schyman, vi är så besvikna, så besvikna och Gudrun : Lämna tillbaka din riksdagsstol till partiet, den är inte längre din!
Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet