När svenska barn drabbas av traumatiska upplevelser t.ex. en stor olycka, då är vi alla överens om vikten av att lyssna till barnen. Vi inser hur viktigt det är att varje enskilt barn ska höras och själv få beskriva sin sorg och ställa sina egna frågor. Vi inser alla nödvändigheten i detta för att barnen ska ha en möjlighet att bearbeta sina traumatiska upplevelser.

Men gäller dessa insikter alla barn? För vem lyssnar på flyktingbarnen? Många av de flyktingbarn som finns i Sverige har ofta egna svåra trauman med sig, där de kanske sett sin mamma eller pappa bli våldtagen eller torterad. Många har också själva blivit utsatta för övergrepp. Varför det svenska samhället inte insett vikten av att lyssna på flyktingbarnens egna berättelser är häpnadsväckande. Är inte alla barn lika mycket värda?

Hundratals apatiska barn finns i Sverige idag. De befinner sig i livshotande tillstånd som är ett resultat av den hårdnande praxis som råder inom svensk flyktingpolitik. Dessa barn har egna asylskäl som det inte tas hänsyn till i asylprocessen, eftersom man inte lyssnar till deras egna berättelser. För att ge barnen en möjlighet att få tillbaka livet måste de få insiktsfull vård av landstingets barn- och ungdomspsykiatri. Om vi menar allvar med att alla barn har samma värde måste samhället visa omsorg även om flyktingbarnen.

Den vård som vi hittills erbjudit dessa barn har oftast inte varit framgångsrik. Mer insatser behövs för att återupprätta och stärka föräldrarnas roll och göra det i hemmet. När föräldrarna mår mycket dåligt psykiskt, har man inte alltid möjlighet att se sina egna barns behov. Det är ingen lätt process men med förstärkt stöd från BUP och med andra insatser borde det kunna finnas bättre förutsättningar.

En positiv förändring är att landstinget från och med i år kan få ersättning från staten också för behandling av föräldrarna inom t.ex. vuxenpsykiatrin. Hittills har detta varit omöjligt. Men nu kan alltså barnet få vara kvar i sin vanliga miljö.

Det är givetvis viktigt att personalen ges förutsättningar att kunna stötta föräldrarna och att vårda barnen i hemmet. Personalen måste få utbildning och handledning. Här handlar det om att bygga fungerande nätverk och samverka med alla inblandade, med familjen i centrum. Det är inte vården som skapar dessa problem. Bakgrunden finns i själva asylförfarandet, inte minst de långa handläggningstiderna. Vi måste dock ta ett ansvar för att dessa människor faktiskt får en anständig vård, och situationen för de apatiska barnen måste skyndsamt förbättras.

Elise Norberg

Gunnel Lindblom

Vänsterpartiet

Uppdaterades: 02 feb 2005