Jag tror det håller på att hända något viktigt i samhället! Män går samman i nätverk till stöd för utsatta kvinnor. En förmiddag i Riksdagen i förra veckan, ägnades åt debatt om mäns våld mot kvinnor. På en lång rad platser i landet uppmärksammades FN:s dag mot kvinnovåld i olika manifestationer.
– Låt detta bli en valfråga 2006, uppmanade justitieminister Thomas Bodström vid en manifestation i Stockholm.

I slutet av 1970-talet uppmärksammades att många kvinnor utsattes för våld utan att samhället gjorde så mycket åt det. Kvinnorna började inse att om det skulle bli något gjort fick vi göra det själva och man slöt sig samman för att erbjuda sina medsystrar skydd och stöd i utsatta situationer. Den första kvinnojouren i Sverige startades 1978 i Göteborg.

1975 var jag en kvinna på 22 år boende i Stockholm. Jag blev allt mer rädd att ta mig hem under sena kvällar och jag lämnade storstaden för att bosätta mig i en mindre stad. Jag ville slippa tänka på var i tunnelbanetåget jag satte mig, jag ville slippa ta omvägar hem till lägenheten för att inte hamna på folktomma gator och vilken ung kvinna vågade åka i en trång hiss tillsammans med en okänd man… Män borde reagera kraftigt mot att kvinnor lätt misstror alla män, trots att de flesta inte skulle drömma om att utöva något våld. Men tyvärr har män varit väldigt tysta i de här sammanhangen – fram till den här hösten!

Mäns våld mot kvinnor är ett symtom på den könsmaktsstruktur som råder i samhället. Det är inte ett individproblem som kan förklaras med svartsjuka, sinnesjuka män eller provocerande kvinnor. Alla riksdagens partier sluter i dag upp bakom ambitionen att få slut på mäns våld mot kvinnor.

Nu har det gått 30 år sedan jag sökte lugnet i en småstad i Småland, men tyvärr har ännu inte våldet mot kvinnor minskat. De officiella siffrorna för misshandel och våldtäkt har ökat från år till år. Enligt det Brottsförebyggande rådet polisanmäldes mer än 22 000 fall av misshandel mot kvinnor år 2003, och det s.k. mörkertalet är stort. Brottsförebyggande rådet uppskattar att antalet brott som begås men aldrig anmäls är det tredubbla, och fallen av kvinnomisshandel ökar. Ökningen beror säkert både på att kvinnor polisanmäler övergreppen i större utsträckning och att våldet mot kvinnor har ökat. Även anmälningarna om våldtäkt har ökat. Det sista året har ökningen varit så stor som18 procent!

I dag är trycket hårt på landets kvinnojourer och när det är fullbelagt blir det betydligt svårare för misshandlade kvinnor att få skydd. De flesta kommuner förväntar sig att frivilliga eldsjälar i Kvinnojourer och Kvinnohus ska bära ansvaret. Självklart är det en styrka i att kvinnojourerna är skapade av kvinnor för kvinnornas behov, men det är kommunerna som måste ta ansvar för att alla kvinnor som är utsatta får den hjälp de behöver, och det är staten som ska göra det ekonomiskt möjligt.

Kvinnors möjlighet att få hjälp och rättsligt stöd varierar mellan olika kommuner, så mycket att det finns anledning att ifrågasätta om det råder likhet inför lagen. Endast hälften av kommunerna har kvinnojourer eller kvinnohus, och dessa är hänvisade till bidrag som måste sökas år från år. Det är betydelsefullt att det finns en tydlig anvisning på nationell nivå om vikten av att arbeta målinriktat med att minska våldet och hotet mot kvinnor. Kvinnofridsarbete kan inte bedrivas i tidsbegränsade projekt.

Det behövs konkreta initiativ Sverige i dag, inte statliga utredningar som utreder mäns våld mot kvinnor i all oändlighet. Nu går det inte att bara hålla sig på ytan, hos de vackra orden, när vi diskuterar ökad kvinnofrid. Nu är det dags att gå från ord till handling. Det är naturligtvis betydligt enklare att tala om kvinnofrid än att åstadkomma det i praktiken.

Vi måste stötta varandra i att ta gemensamt ansvar för samhället vi lever i. Vi ska kritisera och bekämpa det ojämlika samhället – inte varandra. Männen är välkomna upp på barrikaderna!

Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet

Uppdaterades: 02 dec 2004