Vi blir alla äldre om vi får ha hälsan och leva, och vi kvinnor lever längre än män. Men kvinnor har fler krämpor och mår sämre än männen i motsvarande ålder och situation. En del sjukdomar som ökar med stigande ålder är könsbundna t.ex. prostatacancer hos män och benskörhet som drabbar kvinnor i högre grad.
Det går självfallet aldrig att gradera och jämföra människors lidande och målsättningen inom hälso- och sjukvården måste vara att det görs individuella bedömningar av vårdbehovet. Men vi kan inte blunda för att det råder skillnader i behandling av sjukdomar som främst drabbar kvinnor. Trots att vi redan är en bit in på 2000-talet så diskrimineras kvinnor fortfarande. Det gäller t.ex. satsningar på utbudet av behandlingar för sjukdomar som främst drabbar kvinnor, och där är benskörhet ett tydligt exempel

Även inom äldreomsorgen går det en tydlig skiljelinje mellan kvinnor och män, där männen uppvisar en betydligt högre genomsnittlig taxerad inkomst. Fyra av fem låginkomsttagare bland de äldre är kvinnor. Det får direkta konsekvenser på omsorgsområdet. Det är t.ex. betydligt vanligare bland låginkomsttagare i äldregruppen att avstå från läkar- och tandläkarbesök. Ojämlikheten mellan äldre kvinnor och män visar sig även när det gäller biståndsbeslut där män ges mer hjälp om den kvinnliga livskamraten är sjuk än om det omvända råder. Det är därför angeläget att det skapas en medvetenhet inom socialtjänsten om vikten av att ha ett könsperspektiv när man fattar beslut om insatser och valet av insatser.

De flesta äldre vill, så långt det är möjligt, bo kvar i det egna hemmet. Men behov av äldreboende kommer ändå alltid att finnas kvar. I dag är kraven för att bli beviljad särskilt boende så höga att de äldre som har måttliga fysiska behov och där otryggheten dominerar beviljas inte plats på ett äldreboende. Jag tycker att den enskildes upplevelse av otrygghet och den förebyggande aspekten borde uppmärksammas bättre.

Kommuner och landsting har under 1990-talet tvingats till nedskärningar som påverkat äldreomsorgen negativt. Nedskärningarna inom äldreomsorgen har i stor utsträckning handlat om att minska antalet anställda. Resultatet har blivit en dramatiskt ökad sjukfrånvaro och svårigheter att rekrytera och behålla personal.

Många äldre säger att det har stor betydelse att det är samma personal som återkommer, och jag är övertygad om att det väcker stor oro hos många äldre att de sällan får någon information om när det ska komma en ny personal. Personalen inom äldreomsorgen är den viktigaste resursen i skapandet av en god och säker äldreomsorg. I skola och förskola är de flesta eniga om att krav måste ställas på att personalen har kompetens och lämplighet och att det måste finnas en gräns för hur många barn eller elever som de anställda kan ansvara för. Det tycker jag är rimliga krav att ställa även inom äldreomsorgen..

Jag känner mig starkt oroad av den konkurrensutsättning som genomförts inom äldreomsorgen, framförallt i Stockholm. Det har skett en gigantisk ”utförsäljning” av äldreomsorgen och i takt med att konkurrensutsättningen ökar så kan vi se att förtroendet för äldreomsorgen minskar hos stora delar av befolkningen. Det finns en avsaknad av utvärdering av konkurrensutsättningens effekter på kvalitet och ekonomi och det är mycket allvarligt.

Grunden för att garantera en trygg, jämlik och säker äldreomsorg är en offentlig finansiering och att äldreomsorgen i huvudsak bedrivs i offentlig regi. Äldreomsorgen är samhällets ansvar. Äldre kvinnor och män ska oavsett betalningsförmåga, kön eller ursprung kunna känna sig trygga med att man får den vård och omsorg man behöver.

De äldre har, liksom befolkningen i sin helhet, olika behov, önskemål och viljor. Äldre har i kraft av sin erfarenhet och kunskap en viktig uppgift och en självklar plats i samhället.
Könsperspektivet måste lyftas fram även när det gäller äldrefrågor. Den åldrade kvinnans behov och rätt till jämlikhet är minst lika viktigt och stort som den unga kvinnans.

Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet

Uppdaterades: 08 sep 2004