artikel

Skolan – spjutspetsen mot framtiden!

Nästa vecka tar sommarlovet slut för många elever och ryggsäcken åker på igen. För en del barn är det bara början på många obligatoriska skolår och säkert kommer de flesta befinna sig minst 12 år i skolans värld. Men trots att den tiden kan förefalla lång för många så väljer några att återgå till den obligatoriska skolan, men då som lärare.
När Universitetet slår upp sina portar i höst kommer jag att ha tre döttrar som påbörjat sin yrkesutbildning till lärare. Givetvis väcker det funderingar hos mig över deras förhållande till skolvärlden. Den negativa skolpolitiska debatten har uppenbarligen inte färgat deras bild av skolan. Vad är det i yrkesvalet som lockar? Vilka utmaningar ser de? För det finns många utmaningar för den som tänker sig att arbeta med en av samhällets viktigaste uppgifter.

”Skolan ska vara en spjutspets mot framtiden”, sade Olof Palme. Arbetarrörelsen såg enhetsskolan som en möjlighet till utjämning och mötesplats för människor från olika samhällsklasser. Den svenska skolan har under större delen av 1900-talet varit ett samhällsprojekt. Begreppet ”en skola för alla” har varit fullständigt central för den socialdemokratiska och vänsterpartistiska skolpolitiken.

I skollagen står att läsa att utbildningen ska vara likvärdig , men det innebär inte att undervisningen ska utformas på samma sätt överallt eller att skolan resurser ska fördelas lika, utan att undervisningen ska anpassas till elevernas olika förutsättningar och behov.

Införandet av grundskolan och den sammanslagna gymnasieskolan var viktiga delar i försöken att minska segregeringen i samhället. Men bostadssegregationen har blivit ett allt större hot mot en likvärdig skola. Särskilt i storstäderna finns områden med låg inkomst- och utbildningsnivå men med hög nivå av kriminalitet, missbruk och arbetslöshet. Skillnaderna i kunskaper och betyg kan vara mycket stora jämfört med mer gynnade områden. Den svenska skolan är idag inte likvärdig. Vissa barn får en sämre start än andra. Det är något som den kommunala skolpolitiken måste motverka genom att mer resurser styrs till skolor i utsatta områden.

Nedskärningar och ökade klassklyftor leder till otrygghet, rädsla, maktlöshet och frustration, som bland annat leder till mobbning och våld. Skolan är en del av samhället och problem i skolan kan ses som en konsekvens av händelser i den omgivande världen. Mobbning, våld, och annan kränkande behandling i skolan får inte accepteras och kan inte ursäktas. Däremot måste vi försöka förstå och förklara varför det förekommer om det ska kunna stoppas och förhindras. När samhällsklimatet hårdnar så går det att avläsa i skolans arbetsmiljö.

Skolan är en angelägenhet för hela samhället och därför måste det också vara möjligt att styra den politiskt, och det ökade antalet privata skolor hotar den demokratiska styrningen av skolan. Jag är emot ”friskolor”, som jag väljer att kalla ”privatskolor”. Skolpengsystem och privatskolor kan dra resurser från de kommunala skolorna och därmed öka segregeringen. Men den offentliga skolan måste också vara öppen för pedagogisk utveckling.

Samarbetet med kolleger är ett måste i dagens skola, så jag hoppas att lärarutbildningen i dag också bidrar med kunskaper om samarbetsprocesser bland vuxna. När mina flickor om några år kommer ut i yrkeslivet som nyutbildade pedagoger är min förhoppning att vare sig dom eller deras elever ska känna maktlöshet inför de utmaningar och problem som kan finnas i skolan. En enhetlig och likvärdig skola kräver demokratiskt inflytande både för lärare och elever.

Det behöver införas en verklig skoldemokrati där elever får vara med och fatta beslut, diskutera problemen, komma med förslag på lösningar och får en reell möjlighet att utöva makt över sitt arbete och sin arbetsplats. Eleverna är inte bara den överväldigande majoriteten av dem som finns i skolorna, der är ju faktiskt själva syftet med undervisningen.

Pekpinnepedagogerna ska förhoppningsvis snart höra till historien. Det förefaller kanske enklare att undervisa med tomma klassrum efter att läraren egenmäktigt beslagtagit alla mobiltelefoner och skickat hem eleverna, men det verkar ändå trots allt vara en dålig idé.

Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet

Kopiera länk