Sommar- innebär för mig att jag får tid för radiolyssnande. Inte från hängmattan kanske, men klängandes på en stege för att bättra på rödfärgen på torpet eller under en bilfärd på väg norrut genom Sverige.
Den svenska alkoholpolitiken och alkoholens konsekvenser för folkhälsan var ett genom gående tema i P1: s nyhetssändningar under söndagsförmiddagen. Systembolagets VD hade yttrat sig om sin syn på alkoholskatten. Men det var inte på det sättet som Anitra Steen omnämndes i nyhetsinslaget. I stället sades att ”statsministerns fru” hade yttrat sig. Man kan undra i vilket århundrade vi lever i när en duktig yrkeskvinna inte omnämns i sin funktion som VD utan hon identifieras utifrån sin man? Vi lever sannerligen i ett samhälle som bärs upp av en maktstruktur som grundar sig på kön. Då är det desto mer glädjande att läsa, i lördagens ÖK, att vår nye landshövding Sören Gunnarsson, inser vikten av att hans livskamrat har en möjlighet att utveckla sitt eget yrkesliv trots att han själv blivit landshövding. Den tid borde vara förbi när vi kvinnor, finner oss i att betraktas som representativa objekt ett steg bakom en man.

En del misskrediteras i media utifrån vilket kön man tillhör och vem man är gift med, medan andra misstänkliggörs p.g.a. att man innehar ett politiskt uppdrag.

I förra veckan sändes ett debattinslag i radion mellan Bo Ringholm och journalisten Anders Isaksson, om de pågående diskussionerna om förändrande villkor för utbetalning av pensionsförsäkringar. Radioreportern tillät Anders Isaksson att ständigt avbryta Bo Ringholm på ett anmärkningsvärt ohyfsat sätt. Gång på gång försöker Bo Ringholm att lugnt antyda hur omöjligt det är att föra ett samtal om han aldrig får en möjlighet att slutföra sitt inlägg. Till min förvåning och irritation får Anders Isaksson fortsätta sina påhopp, som ofta är av personlig karaktär. Istället för att gå in och styra upp debatten ifrågasätter reportern att Bo Ringholm ironiskt tackar för ordet i stället för att svara på frågorna. Jag delar inte Bo Ringholms uppfattningar i alla frågor, men jag reagerar på att bemötandet av en politiker i media inte följer samma spelregler som gäller för andra. I politikerföraktets spår behöver uppenbarligen inte politiker behandlas med respekt.

Självklart ska den politiska makten granskas och även kunna kritiseras i en demokrati. Men media har ett stort ansvar för att bevara människors förtroende för den representativa demokratin. Det är genom de allmänna, fria och rättvisa valen som folkets makt ska utövas. I en demokrati är medborgarna själva samhällets högsta beslutande instans. Engagemang och lokal aktivitet ska uppmuntras och de folkvalda politikerna ska möta människor i en öppen debatt och inte undfly det politiska ansvaret, men växer politikerföraktet finns det en risk för att människor inte ser det som meningsfullt att aktivt delta i samhällsdebatten.

Mycket av politikerföraktet grundas på att många politiker lever ett liv alltför skilt från majoriteten av sina väljare. Och det är sant att politikerlöner och arvoden många gånger är för höga och borde sänkas. Men är det inte dags för ett rejält direktörsförakt snart? Direktörer som anser att varje löneförhöjning för de lågavlönade äventyrar Sveriges ekonomi kapar ogenerat åt sig fantasiinkomster. De som pratar om att vi måste höja pensionsåldern och arbeta hårdare går i pension vid 60 och får pensioner värda tiotals – ibland hundratals – miljoner kronor.

Vi lever i ett ekonomiskt system som producerar orättvisor. Då krävs det en stark politisk motmakt med folkets förtroende, som försöker utveckla den generella välfärden, som tar kamp för att skatt ska betalas efter bärkraft, som arbetar målmedvetet för att omfördela från privat till gemensamt, från män till kvinnor och från rika till fattiga.

Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet

Uppdaterades: 15 jul 2004