Hur vi bemöter asylsökande människor är ett mått på hur vi själva respekterar grundläggande mänskliga rättigheter.
Det tillhör de mänskliga rättigheterna att kunna lämna det egna landet och söka asyl i ett annat land. Tyvärr finns det anledning att vara starkt kritisk till den svenska regeringens flyktingpolitik. Det finns stora brister i den praktiska tillämpningen av den gällande lagstiftningen. Asylsökande med dokumenterade tortyrskador skickas tillbaka till sina bödlar. Tortyr utförd av företrädare för statsmakten anses inte vara skäl nog för att en flykting ska beviljas asyl, och krigsvägrare kan sändas tillbaka till krig. Den överordnade målsättningen tycks vara att avvisa största möjliga antal människor.

Självklart tycker jag att vi ska jobba förebyggande för fred och demokratiutveckling i de länder varifrån många flyktingar kommer. Det är oerhört viktigt, men det får inte ses som ersättning för en human flyktingpolitik!

Flera gånger i månaden har jag kontakt med förtvivlade asylsökande kvinnor med mycket starka skyddsbehov som fått avslag på sina asylansökningar. Medvetenheten och kunskapen om kvinnors asylskäl behöver förbättras. Ofta anses inte ens våldtäkt utförd av företrädare för statsmakten utgöra tillräckligt starka skäl för asyl. De borde finnas riktlinjer för handläggningen av asylansökningar från kvinnor, och personalen hos Invandrarverket och Utlänningsnämnden behöver utbildning.

Kvinnor som fruktar för att utsättas för olika former av genusrelaterad förföljelse kan inte förvänta sig att få skydd i Sverige. Svenska myndigheter tillämpar en mycket restriktiv tolkning av Genèvekonventionens flyktingdefinition, liksom av skyddsbestämmelserna i utlänningslagen. Det rättsliga skyddet måste stärkas genom att förföljelse p.g.a. kön ska falla under Genèvekonventionens flyktingbegrepp.

Myndigheterna förefaller sakna tillräckliga kunskaper för att se kvinnors asylskäl. Juridiska ombud som företräder kvinnor som söker asyl kan berätta att myndigheterna negligerar exempelvis risken för stening som iranska kvinnor anklagade för sexuella förbindelser utanför äktenskapet kan dömas till i sitt hemland. Om en kvinna protesterar mot diskriminering av kvinnor, kan det anses som uttryck för en politisk åsikt och det kan leda till förföljelse i en del länder. Om beslutsfattarna i asylärenden är medvetna om genusfrågans betydelse finns det större chans att flyktingbegreppet tillämpas enligt Genèvekonventionen och att asylsökande kvinnor inte diskrimineras som i dag.

Ett motsvarande resonemang kan föras beträffande homosexualitet, då även fruktan för förföljelse på denna grund bör leda till skydd enligt Genèvekonventionen. Såvitt jag känner till har den särskilda bestämmelsen i utlänningslagen om skydd med anledning av fruktan för förföljelse på grund av homosexualitet aldrig tillämpats i Sverige. Utlänningslagen måste snarast ändras så att homosexuella asylsökande som hyser välgrundad fruktan för förföljelse på grund av sin homosexualitet skall kunna få flyktingstatus i Sverige.

För närvarande bryter Migrationsverket och Utlänningsnämnden systematiskt mot utlänningslagen när man beslutar om att avvisa asylsökande som fruktar förföljelse i hemlandet på grund av sin homosexualitet. I tillämpad praxis utgår myndigheterna från att den som är homosexuell kan dölja detta och på så sätt undgå förföljelse. Det är ett mycket naivt sätt att resonera på, och det strider mot gällande rätt. Jag tycker att den nuvarande rättstillämpningen avslöjar både okunnighet och fördomsfulla attityder till homosexuella hos de ansvariga myndigheterna.

En förhoppning är att handläggningen blir förbättrad den dag Utlänningsnämnden läggs ned och asylärenden i stället hanteras av läns- och kammarrätten. Asylansökningar skall inte behandlas på det inkvisitionsliknande sätt som sker idag – där åklagare och domare är en och samma. Flyktingar som söker skydd i Sverige måste få sin sak prövad i en rättssäker asylprocedur och de mänskliga rättigheterna ska respekteras.

Elise Norberg, Landstingspolitiker Vänsterpartiet

Uppdaterades: 11 apr 2004