Vi lever i en föränderlig värld, som utvecklas i snabb takt. Nya rön och idéer som kan bidra till att effektivisera, och på sikt minska kostnaderna för olika verksamheter presenteras i en strid ström. Men verksamheterna är utformade och organiserade på ett sätt som gör det nödvändigt att se kortsiktigt på att uppnå budgetbalans och hinna med uppdraget. I verksamheterna finns ofta idéer om förändringar man skulle vilja göra, och som man tror på sikt skulle bidra till en bättre verksamhet, men det är inte möjligt att genomföra dessa förslag då tiden, kraften och pengarna endast precis räcker till de nödvändiga insatser som ingår i uppdraget.

Naturligtvis finns också verksamheter som finner sätt att prova de nya idéerna, och som lyckats visa att de har minskat kostnaderna på sikt, inom budgetramen eller med hjälp av projektmedel, men många bra idéer ligger säkert och gror som inte har varit möjliga att prova. En ändring i verksamheten kostar ofta inledningsvis, och det eventuella positiva resultatet syns inte i budgeten förrän efter ett eller två eller kanske flera år.

För att ge verksamheter möjlighet att tänka offensivt och prova nya arbetsformer, behandlingsmetoder etc. krävs ofta att man har möjlighet att få medel till detta under en begränsad period. Jag föreslår en särskild pott pengar som verksamheter får äska, genom att lämna in en beskrivning av den förändring man vill prova, och en kalkyl på vilka merkostnader detta kräver och under hur lång tid. Till detta bör kopplas ett krav på att följa upp om väntade effekter uppnås, och om man uppnår positiva effekter ska detta naturligtvis spridas till övriga verksamheter som kan få idéer om hur deras verksamheter kan utvecklas.

Det är en poäng i att pengarna söks centralt och inte blir en angelägenhet för respektive förvaltning och att sammanfattningen av varje utvärdering sprids till varje förvaltning eftersom många effektivitets- eller kvalitetshöjande åtgärder sannolikt äger giltighet för ett flertal verksamheter. Fördelarna med förslaget är flera. Idag finns effektivitetshöjande åtgärder utvecklade i olika verksamheter utan att man egentligen har reflekterat över, utvärderat, eller spritt dessa vidare. Liknande verksamheter med likartade problem finner olika lösningar, eller står utan lösningar, utan att känna till hur andra verksamheter löst liknande problem. Detta är inte effektivt resursutnyttjande. Att börja reflektera över hur man faktiskt gör höjer kvaliteten, och om man har möjlighet att få medel för att prova de idéer som personal med stor kännedom om verksamheterna och i daglig kontakt med patienterna, går och bär på ökar man också engagemanget och delaktigheten på arbetsplatsen.

Jag anser mot bakgrund av det ovan sagda att landstingsfullmäktige i nästa budget bör avsätta medel för arbetsmetodutveckling. Den ska främst rikta sig till att utveckla förslag vars effekt man kan utvärdera på ett par års sikt, och som bidrar till viktiga kvalitets- eller effektivitetshöjningar. Det behöver inte vara stora, kostsamma, tekniska verksamhetssatsningar, utan gärna små förändringar i rutiner, bemötande och behandlingar som leder till höjd effektivitet i det dagliga arbetet. Utvärderingarna behöver inte heller vara stora och märkvärdiga, utan syftet bör i första hand vara att delge erfarenheter inom länet. Naturligtvis kan vissa förslag bli föremål för mer omfattande utvärdering och spridning, beroende på om resultatet visar att detta kan vara av intresse i större sammanhang.

Jag yrkar alltså:

att Landstingsfullmäktige beslutar att avsätta medel för arbetsmetodutveckling.

Effekterna av arbetsmetodsatsningarna utvärderas och sprids inom landstinget.

Sanna Aila

Uppdaterades: 10 mar 1999