I enlighet med rapporten ”Psykoterapi i psykiatrin; konsekvens och åtgärdsförslag” har Psykiatri och Habiliteringsstyrelsen tidigare under året beslutat om förändringar i personalens möjligheter att utbilda sig till legitimerade psykoterapeuter. Förändringarna kan i korthet sägas innebära att andra yrkeskategorier än psykologer endast i undantagsfall ska få så kallad ”steg 2”-utbildning, och att de personer som nu utbildar sig till leg. psykoterapeuter ska ersättas med psykologer efterhand deras utbildning är färdig. Detta har verksamheterna varit kritiska mot, då den personal som idag går steg 2-utbildning förutom psykologer också innefattar en stor del socionomer, läkare och sjuksköterskor. Dessa yrkeskategorier ersätts alltså ensidigt med psykologer.

Studier som gjorts visar inte på någon kvalitetsskillnad mellan psykoterapeutiska kontakter hos terapeuter med olika grundutbildning. Det finns inga sakliga argument att hävda att psykologer är lämpligast för dessa utbildningar. Familje- och nätverksterapeutiska insatser blir allt mer viktiga inom psykiatrin och den yrkeskategori som i sin utbildning har det perspektivet belyst är främst socionomer.

Det finns en påtaglig risk att detta förslag får till konsekvens att psykiatrin blir mindre attraktiv för främst socionomer och sjuksköterskor. Dessa två yrkesgrupper har inom andra verksamheter möjlighet att vidareutbilda sig till psykoterapeuter, och då den möjligheten i princip har stängts inom psykiatrin finns det anledning att tro att dessa yrkesgrupper söker sig till andra arbetsområden.

Jag ser alltså flera nackdelar med de nya urvalskriterierna för legitimationsgrundande psykoterapiutbildning, och vill av den anledningen ställa följande frågor:

Vilka skäl ligger bakom de nya urvalskriterierna?

Vilka åtgärder avser Du vidta för att tillförsäkra alla yrkeskategorier möjlighet att vidareutbilda sig och vidareutvecklas i sin yrkesprofession?

Sanna Aila

Vänsterpartiet

Uppdaterades: 25 jan 1999